torsdag 29 oktober 2009
tisdag 27 oktober 2009
söndag 25 oktober 2009
Fem rökare med... The Rolling Stones #3
Urval nummer tre av The Glimmer Twins & Co är ett faktum. Länk till spellistan på Spotify hittar ni här.
Almost Hear Your Sigh (Steel Wheels, 1989)
Beast Of Burden (Some Girls, 1978)
Hide Your Love (Goats Head Soup, 1973)
Sway (Sticky Fingers, 1971)
Stray Cat Blues (Beggars Banquet, 1968)
The Boudoir Stomp (Jamming With Edward, 1972)
Doo Doo Doo Doo (Heartbreaker) (Goats Head Soup, 1973)
Laugh, I Nearly Dead (A Bigger Bang, 2005)
(Album och årtal inom parentes)
fredag 23 oktober 2009
onsdag 21 oktober 2009
Fem rökare med... Bob Dylan
Länk till spellistan på kära Spotify finner ni här!
Union Sundown (Infields, 1983)
New Pony (Street Legal, 1978)
Leopard-Skin Pill-Box-Hat (Blonde On Blonde, 1966)
Ballad Of A Thin Man (Highway 61 Revisited, 1965)
Changing Of The Guards (Street Legal, 1978)
(Album och årtal inom parentes)
tisdag 20 oktober 2009
Fem rökare med... The Rolling Stones #2
Mercy Mercy (Out Of Our Heads, 1965)
Blinded By Rainbows (Voodoo Lounge, 1994)
Hand Of Fate (Black And Blue, 1976)
Shine A Light (Exile On Main St., 1972)
Rain Fall Down (A Bigger Bang, 2005)
Back Of My Hand (A Bigger Bang, 2005)
You Gotta Move (Sticky Fingers, 1971)
Ventilator Blues (Exile On Main St., 1972)
(Album och årtal inom parentes)
måndag 19 oktober 2009
lördag 17 oktober 2009
fredag 16 oktober 2009
Fem rökare med... Paul McCartney
Fem rökare med... blev till sex, med Paul McCartney. Länk till Spotify hittar ni här.
Somedays (Flaming Pie, 1997)
Young Boy (Flaming Pie, 1997)
Heaven On A Sunday (Flaming Pie, 1997)
What's That You're Doing? (Tug Of War, 1982)
Wanderlust (Tug Of War, 1982)
On The Way (McCartney II, 1988)
(Album och årtal inom parentes)
torsdag 15 oktober 2009
Let Me... Advise #2
Andra kapitlet i artikelserien Let Me... Advise... Nu kör vi! Som sagt, konceptet handlar om mindre företeelser som, i musikväg, skänker vardagen det där lilla extra. Andre man till rakning; Donavon Frankenreiter och dennes självbetitlade album.
Donavon Frankenreiter
2004
Brushfire Records
Den som på ett eller annat sätt är helt saluförd vad gäller soft-rockaren Jack Johnson och hans musik bör någon gång hört talas om polaren tillika skivbolagskollegan Donavon Franreiter från skivbolaget Brushfire Records, vilket för övrigt Johnson själv driver. I alla fall, likheterna är slående lika och jag kunde till en början inte avgöra vad som skiljde deras alster åt. MEN! En skillnad har jag lyckats skönja och som växer fram allteftersom. Det är att Donavon känns mer laid-back än Jack som ibland kan dra ur sig viss politiska yada-yada om miljön och all världens föroeringar, lagom trist och inte min cup of tea.
Med Donovan känns det bara som att han har greppat gitarren för att underhålla och skoja till det lite grann och enbart försökt kommunicera nu-suger-vi-ett-gäng-coronas-och-ser-till-att-bli-salong-på-studs... Vilket ju så klart uppskattas.
Detta är ett album som man bara kan sätta på och luta sig tillbaka och njuta till en skönare sommardag. Låtarna som bringar det där lilla extra kan tänkas vara de funkiga It Don't Matter och Heading Home eller varför inte de något mer mogna spåren Make You Mine, On My Mind och Call Me Papa.
Mina egna favoriter då? Jo, en tidig favorit som växte fram hos mig var On My Mind, ett enklare musikstycke som Donavon säkert kan slänga ur sig i sömnen flera hundra gånger om. En annan favorit är duetten med Jack, Free (kan ni för övrigt avgöra vem av de två som sjunger vad?) som även den kanske är lite väl simpel, men det känns inte relevant i sammanhanget. Kan vissa (jag är noga med att inte kalla dess kräk människor) lyssna och skråla med i Boten Anna på dyngan kan jag nog relativt enkelt svälja dessa enklare gitarrdängor vid ett salongsberusat beteende!
Som sagt, plattan gör sig bäst när man är lite smått på kanelen en solig eftermiddag, eller kanske till bokläsningen i hängmattan. Hur som helst blir humöret till det bättre efter en genomlyssning. Kort sagt en härligt skön platta. En Kapten med cola på detta och en toppenstund säkerställs... Var så säkra!
tisdag 13 oktober 2009
lördag 10 oktober 2009
Fem rökare med... The Rolling Stones
Vips så blev det åtta rökare med The Stones!
Länk till Spotify hittar ni här.
Let It Bleed (Let It Bleed, 1969)
Little Red Rooster (Little Red Rooster, 1964)
Good Times (Out Of Our Heads, 1965)
Always Suffering (Bridges To Babylon, 1997)
New Faces (Voodoo Lounge, 1994)
Far Away Eyes (Some Girls, 1978)
Before They Make Me Run (Some Girls, 1978)
Fool To Cry (Black And Blue, 1976)
(Album och årtal inom parentes)
fredag 9 oktober 2009
onsdag 7 oktober 2009
Kvällen till ära...
Tänkte på något sätt klargöra vad för musik som gäller en kväll som denna! Inget vansinnigt i sig. Bara lugnt, chillat å alledeles förträffligt.
Skojaren på bilden kan vara och är Nick Lowe.
På detta:
Nick Lowe - A Better Man
Jackson Browne - Nothing But Time
George Harrison - The Lord Love The One (That Love The Lord)
James Taylor - Lo And Behold
Gene Clark - No Other
måndag 5 oktober 2009
Let Me... Advise
Då var det återigen dags för ett av de framföranden som jag tar med mig från min tidigare romans, Pastell & Co. Jag kallar det numera namngivna Let Me... Advise och som helt sonika handlar om speciella musikstycken vilka bör uppmärksammas något utförligare, och som bringar vardagen det där lilla, lilla extra! Först ut, mästerverket tillika Stones-albumet Exile On Main St.
The Rolling Stones
Exile On Main St.
1972
Rolling Stones/Atlantic
Albumet kan, i korta ordalag, beskrivas som ett spankingkalas ingenting annat kom i närheten av på sin tid. Men så banala får vi inte lov att vara. Dags att gå på djupet med andra ord...
Albumet svänger, klöser, smiskar och smeker om vartannat med en pondus som får de allra mest trogna BDSM-anhängare i läder att bete sig både argt och avundsjukt.
En minst sagt kryddad inledning, jag vet. Men den här skivan har inga gränser.
Året är 1971 och bandet tillkännager sitt beslut att utvandra till Frankrike, skälet? Massmedial och polisiär förföljelse, samt skatterna, så klart. Lasset går till Frankrike och den trivsammare Rivieran. Inspelningsplatsen för skivan blir Richards hem, klassiska kåken Nellcôte, dit bandet tar sin mobila inspelningsstudio. Nellcôte som för övrigt användes som högkvarter av Gestapo under andra världskriget, vilket Richards i efterhand haft rätt kul åt.
Men vi backar bandet något. I Januari 1971 behandlas Keith Richards dåvarande fru, (då bildsköna) Anita Pallenberg, för sitt drogberende. Mr Richards tyckte att detta var lagom underhållande varpå han bestämmer sig för att, tillsammans med två polare, åka å hälsa på henne.
De sätter sig således i Richards bil vid smeknamnet Pink Lena (för att bilen inte skulle bli stulen hade Keith låtit lackera den i överdrivna färger vid flera tillfällen). Keith nickar, efter att i flera dagar bara drivit runt, till vid ratten och väcks av en hejdundrande smäll, när den stora bilen susade över över en rondell och kraschade in i en vägg. Richards inser genast att han var ett lätt byte med sitt långa hår, underliga kläder och med fickorna fulla av droger och slängde nycklarna till den ena polaren, Tony, med en rask order om att ta hand om bilen, medan Keith och den andra lösdrivaren, Michael, hoppar ur bilen, galopperar de uppför gatan med polisserenerna tjutande i öronen.
De hoppar över den första mur de kommer fram till och börjar snabbt att gräva ett hål att gömma sitt förråd i. Var på Keith och Michael blir ytterligt förvånade när de upptäcker att de hamnat i trädgården hos sin pianist, Nicky Hopkins, som artigt bjuder in dem på en kopp te. Vadå Alice i underlandet-liknande värld?
Tillbaka till albumet. Albumet spelades in i Richards källare vilken kallades Keith's Coffee House. Mick Jagger har i efterhand sagt att källaren var minst sagt motbjudande och kändes mer som ett fängelse. Han menade att luftfuktugheten var för hög: "Så fort jag öppnade munnen för att sjunga, var min röst borta. Det var så fuktigt att alla gitarrer var ostämda igen innan vi hann till slutet av låten". Richards älskade dock inspelningen där alla medlemmar för en gångs skull var samlade under ett å samma tak: "Det var 50 grader. Alla satt och svettades och spelade utan brallor. Det var då jag började med Jack Daniel's, för man försöker bli klar med körpartierna på ett spår eller eller med solosången på Happy och rösten börjar försvinna. Då får man en halvtimme till, och så fortsätter det".
Musiken då. Det blev till slut ett dubbelalbum, ett bra och, ett minst sagt, brett sådant. Det är även något imponerande över den ledighet med vilken Stones kopplar ihop de stora lärorna - blues i Ventilator Blues, country i sköna Sweet Virginia, soul och gospel i Let It Loose och tvärsäker rock i de stora hitsen Tumbling Dice och Happy - hela spektrat så att säga. Den sistnämnda, en låt som Keef The Riff drog ihop under ett soundcheck, när de andra sölade ner sig på den lokala syltan.
Som sagt, detta dubbelmonument till album är ett måste för rockfanatikern... Min favorit? Stop Breaking Down eller varför inte All Down The Line...
Avslutar med bilder och musik från Nellcôte, sommaren 1971... Livet kan nog förekomma krångligare, inte sant..?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)